Drömmen om en ­vingård

Skrivet av: Torbjörn Selander

För Bengt Kvarnbäck och Cecilia Grönwall gick vägen till en egen vingård genom tillfälligheter, omständigheter och öppna sinnen. Följ med till Sydafrikas minsta vingård.

Solen är äntligen på väg nedåt. Ännu en het dag håller på att gå mot sitt slut. I förra veckan var det 42 ­grader, då fick shirazrankorna nedanför kämpa. ­Under de varmaste dagarna fick de några droppar vatten för att klara sig till skörden om några veckor. ­Cecilia Grönwall hoppar in i bak­sätet på den dammiga fyrhjulsdrivna ­Subarun. En korg med årgång 2018 och några glas ligger redan där bak. Äkta ­maken Bengt Kvarnbäck rattar bilen uppför Groenberg. Deras eget berg. Vi ­passerar en flock med ­gårdens anguskossor och den gigantiska brahman­tjuren Flaffie – stolt fader till kalvarna. Nu betar boskapen nära en av Kruishofs dammar.

Cecilia är en van baksätesförare, med händerna runt Bengts nackstöd och sommarhatten på sned hoppar hon ut och öppnar vant grindar och staket. Det är endast ett par hjulspår som ­leder uppför branten och i en svacka f­­astnar vi, alla utom Bengt måste ut. Skrattande gasar han på och till slut kommer han loss och färden kan fortsätta mot ­parets favoritplats, solnedgångsstället. Det ­blåser varmt och lite snålt här uppe, men utsikten är sagolik. Bakom oss ­tornar en pyramidlik topp upp, det är det 930 ­meter höga Groenberg. ­Berget är en del av Kruishofs 355 hektar. Det mesta av ägorna är ren vildmark, men långt nedanför oss ser vi två fält med shiraz. ­Ekologiskt odlade, men inte certifierade. 

Minsta vingården

Bengt som gillar research har letat efter om det finns någon mindre vinproducent i Sydafrika.

– Jag har inte funnit någon, jag tror faktiskt vi är minst. Men det gör också att vi kan sköta om det väl. Vi klarar av skörden på några timmar i gryningen. Inga druvor behöver ligga och jäsa i värmen. 

Bengt rättar till kepsen och väntar på att Cecilia ska komma med ­vinet. Den här platsen är mittpunkt­en på ­famil­­jens afrikanska vinfarm. I ­bergen finns skygga leoparder, nedanför ­breder sig ett fantastiskt landskap ut. Det vackra berget Limiet Berge på höger sida blir sakta blodrött när solen går ned.

Plopp! En kork lämnar årgång 2018 av Kruishof Ymer Shiraz. Nu sitter vi på sågkubbar runt ett bord som ­består av en jättelik kabelvinda i väderbitet trä. Enkelheten förstärker skönheten. Vi smakar på det perfekt kylda vinet – vars druvor växt några hundra ­meter nedanför. Hur blir en dröm om en egen vingård uppfylld?

Efter att ha hört Bengts och ­Cecilias berättelser så inser man att det nog ­aldrig var en dröm, utan tillfälligheter, omständigheter och öppna sinnen som gjorde att de till slut hamnade på Kruishof, som sedan blev till en drömvärld. 

En gång bonde, alltid bonde

Bengt har nog jordbrukandet i sitt dna – eller var det kanske komjölken? Hans far Sigge var rektor på Ulvhälls lantbruksskola i Strängnäs. Varje morgon fick de färsk mjölk från kossorna, sonen sommarjobbade på skördetröskor och traktorer. Men sedan tog studier och ingenjörsexamen vid.

Han arbetade i Sydafrika redan på 70-talet under brinnande apartheid. När Cecilia och Bengt träffades 1989 sa han till henne att så fort läget ändrats i Sydafrika ville han visa upp ­landet. När Nelson Mandela blev president 1994 var det dags. Under följande resor ­började tanken om att skaffa en egen farm gro och tillsammans tittade de på flera. ­Kruishof var en av dem, men denna gång blev det inget köp. 

I februari 1997 köpte Bengt ­i ­stället en bordsdruvefarm i Paarl. Den ­tidigare ägaren Floors och Bengt blev snabbt vänner. Bengt ­arbetade i Antwerpen och hade familjen i ­Bryssel, så han frågade Floors om han kunde tänka sig jobba kvar på ­farmen tills Bengt gick i pension. Så blev det. En grannfarm köptes till och ­sedan skaffade de nyfunna vännerna, med det nybildade företaget Benflo ­Farming, fler farmer tillsammans.

Kruishof revisited

År 2007 gick Bengt i pension. ­Paret och deras fyra döttrar ­flyttade till ­Kapstaden. Men längtan ut till ­natur­en fanns och Bengt ville ha ett riktigt jordbruk. Farmen i Paarl låg nästan i staden, med druvor vart man än såg, men i Bengts bakhuvud malde ­besöket på farmen utanför Wellington tiotalet år tidigare.

– Jag hade hört ett rykte om att Kruishof var till salu. 

När han och Cecilia körde dit på ett oannonserat söndagsbesök kände Bengt genast igen det pyramid­formade Groenberg bakom farmen. På gårdsplanen låg den jättelika rott­weilern Zulu och lurpassade. Kruishof var nu ganska nedgånget, ägar­familj­en hade hoppats att gården skulle ­säljas på auktion, men det hade gått i ­stöpet. Frun i huset var nästan gråt­färdig när det svenska paret dök upp som ­räddande änglar. Det blev affär.

En gång i tiden hade det odlats 100 hektar druvor här, nu fanns bara 25–30 hektar av dålig kvalitet kvar.

– Det var bara skit. Jag hyrde in ­konsulter som gjorde jordanalys för att finna bästa platsen för att odla vin. 

Resultatet blev två fält på 100 gånger 50 meter med en perfekt kombination av malmesbury-skiffer, krossad granit, lager av sand, silt och lera. Ett problem var dock det låga ph-värdet på runt fyra. I dag har man fått upp det till sex. År 2010 planterades 2 979 shiraz­plantor ympade på Richterrotstockar.

På södra halvklotet är det norrläge som gäller för odlingen, Kruishof ligger mycket riktigt på norra sidan av Groenberg. Här gassar solen dagarna i ända.

Den hemliga planen

Bengt hade också en hemlig plan. Han gjorde vin i lönndom för Cecilias stora 50-årsfest 2014. Till Cecilia hade han sagt att han sålt den första skörden, 2013 årgångs druvor, men i själva ­verket hade han gett sig i lag med ­vin­­mak­aren Ossie Sauermann. På en vingård i Franschhoek pågick det superhemliga projektet. En del av de fem kubiken som skörden gav hamnade i ett 225-liters fat. Vinet hann bara få tio månader på sig innan det fick en kort vila i 300 flaskor.

Med en etikett bestående av en bild på Cecilia presenterades vinet för födelse­dagsbarnet och de 120 gästerna. Hon hade blomsterkrans på huvudet och ­tårar i ögonen när hon korkade upp den första flaskan.

Gungor och karuseller

Om vinet är drömmen så är granatäpplena det som finansierar den. I dag har man 22 hektar granatäpplen som står för drygt 80 procent av Kruishofs inkomster. Vinförsäljningen med sin enda hektar kommer på andra plats med 10 procent. Köttdjur, fikon och ­biodling står för resten.

Medan Bengt sköter jordbruk­et är Cecilia den som arbetar med marknadsf­öring, försäljning och ­vinprovningar. I Sverige driver ­Cecilia tillsammans med partnern Lisa ­Rossander även en vinimportfirma med viner från Provence och ­Alsace, men även från Mooiplaas och ­Kruishof i Sydafrika. Kruishofs viner finns bland annat på Ombergs Turisthotell och Ölme Gästgiveri. Man ­siktar även på att växa i Sydafrika.

Vinintresset har växt under årens lopp, även om det egentligen inte var en dröm att äga en vingård från början. Cecilia och Bengt älskade redan vin, men den riktiga kärleken har utvecklats med tiden, med tillfälligheterna och utvecklingen av Kruishof.

– Man kan väl säga att romantiken kommit in gradvis.

Bengts favoritvin är syrah/shiraz. Han har alltid varit svag för den franska varianten, mer tanninrik elegant och av rhônekaraktär än de fruktiga och tyngre sydafrikanska. När terroirkonsulten rekommenderade shiraz för de två fälten var det förstås goda nyheter. 

För några år sedan ville Bengt få till en rhôneblend i Côte-Rôtie-stil. De ­försökte att blanda viognier med Kruishofs shiraz. Bengt och vinmakaren ­prövade allt mellan 5 och 20 procent av ­viognier, men de kom fram till att ­f­örhoppningarna om magi inte föll in.

– Vinet blev inte bättre, det ­för­lorade i stället kraft tyvärr. 

Kombinationen av att ha växt upp med lantbruk, bergsingenjör och veta vad han tycker om för slags vin har gjort att han kunnat jobba mycket ­systematiskt. Han använder fat av finporig fransk ek från Radoux eller François Frères och jästkulturen ICV D254. Det blir 19 månader på fat och upp till 20 månader på flaska innan de släpps. Att framställa vinet på själva Kruishof har det aldrig varit tal om, de 5 000 literna är alldeles för liten volym.

En del ögonbryn höjdes när landets minsta vingård vann syd­afrikanska vinvärldens finaste utmärkelse, en guldmedalj i Michelangelo, för Ymer Shiraz 2015. Samtidigt blev det en silver­medalj för samma vin från 2014, även om Bengt själv inte blir riktigt klok på den årgången. 

Skördedags

Det är bara några veckor kvar tills skörden. Några av Bengts anställda har klippt ned några druvklasar, Bengt tar fram refraktometern. Vad är sockerhalten? Den visar på 20,5 balling (i ­Syd­­afrika använder man sig av balling­­skalan i stället för brix). När det når 25 är det skördedags. Det blir många fler socker­tester innan dess, men också prover som sänds till labb. Rätt socker- och­ ­fenolhalt samt bruna kärnor är ett måste. Är man landets minsta måste man hävda sig på kvalitet.

Gårdens tiotal anställda går kvinna och man ur huse vid sextiden om ­morgonen. Med sig har de sina makar, makor och barn. 30 personer klarar av skörden på cirka fyra timmar. I år ska Bengt vara med.

– Man måste vara mycket noggrann, Floors och förmannen leder det hela.

En lång dag lider mot sitt slut. Vi ­sitter på terrassen, eller stoepen som man säger här. Solen färgar bergen röda och jag undrar om det inte vore läge att plantera fler vinstockar. Göra mer vin med de stora arealer som bara står outnyttjade här på Kruishof?

– Det finns ytterligare tre hektar som nog är perfekta, jag har räknat på det men det är dyrt och det tar ju några år innan det ger något. Det får nog vara, men om någon i nästa generation självmant kommer och säger ”Nu vill jag!”,  ja då vet man aldrig.  

Foto: Silas Lykkegaard Selander