Konnässören

Nyligen fick du Spritmuseums stipendium för ditt forskningsprojekt Konnässörerna och monopolet – en historia om svensk vinjournalistik. Hur kom det sig att du snöade in på ämnet?
– När det gäller konst och litteratur finns det de som kan tala om för oss vad som är bra, men när det gäller smak i bokstavlig bemärkelse finns det ingen högre auktoritet än dina egna smaklökar. Ändå verkar människor inte riktigt lita på sina förmågor om de inte kan urskilja de där tonerna som vinskribenterna säger ska finnas. I det fanns något som triggade mig. Det handlar om kunskapsanspråk: Med vilken rätt kan några enskilda personer peka ut vilka viner som är prisvärda eller har kvalitet? Och hur kommer det sig att så många konsumenter är beredda att acceptera detta?

Du har ringat in 80-talet som starten för svensk vinjournalistik, kan du beskriva omständigheterna vid den tiden?
– I Sverige fanns ett gryende vinintresse från 50-talet och framåt, bland annat odlat inom Munskänkarna, men skälet till det stora genombrottet var alkoholreklamförbudet som infördes 1979. Det statliga bolaget Vin & Sprit, som var stolta över vilka fina viner de hade, behövde då hitta ett sätt att få uppmärksamhet. Därför började man aktivt att uppvakta tidningsredaktioner för att få dem att införa vinspalter, och journalister bjöds in till de nyhetsprovningar man redan ordnade för folk i restaurangbranschen. Snart hade alla stora dagstidningar en egen vinspalt. I början handlar det just om en spalt, sedan kan man se hur utrymmet växer, blir fyrfärgstryck och breder ut sig. I dag är det på tillbakagång, eftersom det är konkurrens om spaltutrymmet och fyrfärgstryck kostar pengar.

Hur stort var vinjournalisternas inflytande initialt?  
– När vinjournalistiken slog igenom hade skribenterna så stor trovärdighet att de orsakade rusning i Systembolagsbutikerna, vilket skapade arbetsmiljöproblem för de anställda. Det berodde delvis på att konsumenterna uppfattade att Systembolaget inte helt var att lita på, att man helst inte skulle köpa något över huvud taget. Vinskribenterna uppfattades däremot som objektiva, neutrala och upphöjda över alla särintressen. 

Gråtande kunder som blivit utan de uppskrivna vinerna var vardagsmat på den tiden, vilken annan påverkan hade de nya maktfaktorerna?
– Ett exempel är när skribenterna började använda ord som ”vinner på att lagras” och det gick upp för Systembolaget att alla människor inte hade råd med lagringsutrymmen. Då tillsatte man en intern utredning för att se hur alla svenskar som så önskade kunde få möjlighet att hyra en modul för att förvara ett visst antal flaskor. Det var det gamla socialdemokratiska Sverige som försökte anpassa sig till en ny kommersiell kultur.

Och vilka var de här första vinjournalisterna som karvade ut utrymmet?
– De var män, de var vita och, ironiskt nog var många läkare – som exempel var fyra av fem i Allt om mat-panelen det. Flertalet hade fått sin skolning genom Munskänkarna, bland annat Carl Jan Granqvist och Knut-Christian Gröntoft som gjorde succé med tv-programmet Levande livet 1983. Men det var inte alla som tyckte att deras intresse gynnades av att det satt folk i tv och provade vin. Jag hittade en insändare i Munskänken där en medlem var bekymrad över att de här herrarna hade förvandlat vinkunskaper till flams och tingeltangel. Han skriver: ”Förr åtnjöt jag och min fru väldigt stor respekt i vårt sociala umgänge på grund av våra kunskaper om vin. Nu skrattar de åt oss och säger: Har du upplevt några geometriska dofter på sistone?”

Hur har yrkesgruppen och deras arbete förändrats över tid?
– I dag är vinjournalisterna påfallande eniga när de bedömer viner, men går man tillbaka till 80-talet kan man se att det skiljer sig enormt i bedömningarna. Alla stora dagstidningar recenserade i stort sett samma viner vid samma tidpunkt och när man jämför kan någon skriva att ett Hermitagevin är top notch, medan en annan att det knappt är drickbart. Så småningom uppstod en diskussion om vad som var subjektivt respektive objektivt, liksom hur journalisterna skulle få folk att lita på dem när de gav så olika omdömen. I takt med att branschen professionaliserats och antalet amatörer som befordrats till vinkännare i pressen minskat har gemensamma kriterier utvecklats. 

Berätta om det vinspråk som växte fram under 80-talet.
– Referensaromer slog igenom internationellt och vi fick se beskrivningar av vin som att de hade smak av exempelvis äpple, halm, körsbär och vanilj. Det berodde på att man inom den kemiska smak- och doftämnesforskningen började använda sig av gaskromatografi som separerade och identifierade olika ämnen. Med metoden kunde man se att ett vin delade en viss kemisk komponent med till exempel lakrits. Därmed fanns ett objektivitetsanspråk – man uttalade sig inte bara om sin upplevelse utan hade identifierat ett smakämne som fanns både i vinet och i lakrits. 

Hur kom det sig att det nya språket fick sådant genomslag?
– Skälet var att det tidsmässigt sammanföll med vinmarknadens globalisering och framför allt amerikanska vinproducenters ambition att ta marknadsandelar. Man behövde helt enkelt ett språk som var oberoende av ursprung och kontext.

I dag kritiseras vinspråket ibland för att vara svårtillgängligt, tror du att det går att göra vinskriveri inkluderande?
– Det är nog inte vinrecensionerna som är svårtillgängliga, snarare själva materian, även om vissa vinskribenter kan vara ganska svårtillgängligt kryptiska. Men när man dricker ett vin och inte kan identifiera de där aromerna som ska finnas där enligt recensionen kan det skapa en viss osäkerhet, framför allt i sociala sammanhang där man förväntas kunna kommunicera om vin. 

Hur ser din egen relation till vin ut?
– Jag är verkligen inte någon expert, vilket folk lätt får för sig när jag berättar att jag forskar om vinjournalistik, men jag tycker om att prova mig fram och utforska olika druvor. Sedan jag började forska om vinjournalistik har jag blivit mer intresserad, och nyligen blev jag medlem i Munskänkarna.

Foto: Hannes Söderlund