Mâconnais – Bourgognes sydligaste utpost

De står där ensamma som två gigantiska myskoxar, stilla och lite skrämmande, smala och höga, klipporna som är landmärken för vinområdet Mâconnais och dess underregioner: Pouilly-Fuissé (Pouilly) och de lite mindre kända St-Véran, Viré-Clessé, Pouilly-Vinzelles och Pouilly-Loche. Utöver dessa finns 26 små byapellationer, som har rätt att skriva Mâcon eller Mâcon-Village följt av bynamnet – exempelvis Mâcon-Perriclos som är ett av regionens bästa lägen, granne med Beaujolais. 

I norr står så Vergissonklippan, och strax söder om återfinns Soulutréklippan. Följer man vandringslederna upp till ”hjässorna” så har man fantastiskt fin utsikt, ta med fika. Och de bästa vingårdarna i Pouilly-Fuissé ligger som klasar runt klipporna. Det är här som Mâconvinerna tuffat till sig och utmanar Chablis och Côte d’Or som källa för de finaste vita bourgognerna. Och klipporna kan också återspegla de två tjurskalliga oxar, kvalitetsproducenter, som tagit upp kampen med ”finbourgogne” på allvar.


Soulutréklippan.

Mâconområdet ligger söder om Beaune och strax sydvästväst om staden med samma namn. I Pouilly finns de fyra byar som nyligen fått Mâconnais första premier cru-gårdar. Priserna på cru-gårdarnas viner fördubblades på kort tid, så nytt kapital pumpas in som  möjliggör kvalitetsförbättringar. Det är bra, för de vita vinerna från hjärtat i Bourgogne, Chassagne, Puligny och Meursault räcker inte till för en törstig värld, då efterfrågan på dofterna och den sprakande eller pillriga syran har ökat dramatiskt. 

Mâcon kan erbjuda något liknande, men ändå med en egen personlighet.

I Pouilly dyker den fina kalkjorden från Côte du Beaune upp igen efter att ha dykt ner från Meursault, denna kanske högst prisade kalk i världen. Här finns alltså potentialen, men nu också kapitalet att utmana giganterna från norr om att göra världens bästa chardonnay. De två mest omtalade karaktärerna, vingårdsägarna och utmanarna är Jean-Marie Guffens och Fabien Duperray på Domaine Jules Desjournays.

På den här nivån handlar det mycket om konst och filosofi; vad ett bra vin egentligen är. Guffens beskriver sin passion med ett citat av Arnold Schönberg: Skönhet börjar existera från det att en sysslolös människa känner behov av den. Konstnären bryr sig inte om det, bara sanningen är tillräcklig nog för honom.

För Guffens är sanningen den enda äkta skönheten. Resten är tomhet.

Hos Fabien Duperray, i hans nyrenoverade slott, möts man av en stor konstsamling från ursprungskulturer. Här finns också ett stort bibliotek. Mitt i salen tronar en kanske tre meter hög afrikansk skulptur, en krigare med eregerad mandom, som nog står för seriös estetik, men också provokation och humor.


Fabien Duperray.

Fabien och Jean-Marie är bägge ovanliga på så sätt att de inte kommer från vingårdsägande familjer, utan har byggt upp sina verksamheter, som outsiders. Bägge är kända för att vara lite lynniga och kompromisslösa, och kanske på grund av det har de lyckats öppna dörren på glänt, och låta ljuset från Bourgognes elit skina även på dem.

Jean-Marie började tidigt 80-tal och har sedan inledningen på 90-talet en negotiantrörelse som han buteljerar under namnet Verget, utöver den egenägda Domaine Guffens-Heynen. Den senare är hans lekstuga, menar vinmakaren Julien Desplans, där de strävar efter att göra sitt yppersta.

Julien Desplans.

Vi provar ett 20-tal goda viner, men häpnar när vi kommer in på domainevinerna, en Pouilly-Fuissé, Premier jus des Premier Crus 2020 är intensiv, men också något av det mest krutröksosande vin vi provat. Doften som uppkommer när man jäser med mycket pressrester kan i vårt tycke helt dominera vinet, och det är en doft som blir lite enahanda i längden. Lite som en överdos söta hårt rostade fat, som förr var så uppskattat, men som många nu skyr som pesten. Precis som myskdoften så har röken kanske passerat sin storhetstid. Men denna ger vinet mycket energi och ett uns sötma.

– Vi försöker bli mästare på reduktion, berättar Julien. Vi vill att vinet ska smaka som druvskalen, som har den perfekta reduktionen, men ändå en som inte ska kännas i munnen, för då har det gått för långt. Vi försöker hålla ner kopparhalten i jordarna för den ger oxidation, sedan pressar vi hårt och snabbt för att behålla ett lågt pH. Sedan pressar så snabbt som vi kan. Vi arbetar som i Champagne, delar upp pressfraktionerna och jäser med pressresterna.

Pressresterna är de pressade småpartiklarna som smiter förbi, vilka inte ska blandas ihop med jästfällningen.

– Det blir fantastiskt efter lite luftning, men vi vågar inte göra vinerna från Verget på samma sätt. Deras publik är kanske ännu inte mogen, tror Julien.

En annan intressant metod Verget har är att använda ståltankar formade som trätunnor för att maximera exponeringen av vinet för jästresterna, en metod som påstås dämpa reduktionen.

Fabien Duperray har länge handlat med vin, innan han började producera, men nu är han Mâonnais snabbast stigande stjärna. Tyvärr stiger priserna på hans viner också snabbt.

– Men jag gör det inte för pengarna, säger han. Sålde jag mina vingårdar skulle jag kunna trippla inkomsterna på kapitalet.

Sedan granskar han oss och ställer lite frågor om vinfilosofi, och så är det plötsligt som att vi får godkänt. Istället för planerade fyra viner kallar han på en ung medhjälpare som susar iväg och hämtar ett tjugotal. Vi får en lång trevlig föreläsning. Fabien intervjuade Côte du Beaunes och Chablis absoluta elit, de vars viner kan kosta tiotusen och uppåt, Coche-Dury, Raveneau, Bize och Arnaud Ente (som han även arbetade han med en tid), som ett led i att förstå vilka viner han ville göra. Han har stor respekt för Coche, och säljer hans viner, men vill inte ha samma reduktiva stil eller doft från jästrester.

– Mina viner ska inte lukta kyrkogård, utropar han.

Jag måste dock inflika att vi tycker Cochevinerna doftar underbart, gravade eller inte. Och att vi inte ens vågade fråga hur han såg på Vergets jästdoftssoptimerande ståltankar. Han tycker Coche får för mycket doft i vinet från jästresten. Nej, inga jästrestdofter här och de har en elegans och renhet som imponerar, här sparas det inte på krutet, tvärtom. Och ingen krutrök är nära dem, däremot kan det vara en del kalkrök i de mineralrika vinerna, vilket inte är så dumt.

Han satsar kompromisslöst på låg avkastning, klipper hårt och tidigt, på ett sätt få har råd med anar vi. På så sätt kan han skörda tidigt och behålla balansen i vinet även varma år. Han lägger ner mycket tid på att hitta de bästa korkarna, de ska hålla tätt. Det är så viktigt att han betalar 2,50 euro styck.

Dyr kork.

Av den ledande franska vinkritikern Bettane har han hört om en flaska Château Margaux 1883 med glasförslutning som hållit vinet fantastiskt ungt. Denna lösning har han kopierat och visar stolt upp prototyper till ”glaskorkar”. Ett vin som var tretton år trodde experterna var fyra!

I sitt krig mot oxidationen har han även tagit fram glasdamejeanner i 200-litersstorlek, precis som Arnaud Ente.

– Fast han har bara små, jag är unik med mina. Jag vill se hur långt man kan gå för att få fram terroiren.

Och visst, Fabien utmanar Côte du Beaune med energi och renhet, och det ska bli spännande att se hur vinet utvecklas under glaspropparna.

Hur Guffens prestigeviner kommer utvecklas när krutrökens dimridåer lättat, är svårt för oss att sia om. Men klart är att hans negotiantrörelse Verget är en ständig källa till glädje, och mycket fylliga citrontoner, för en svajig valuta. Fabien är i en klass för sig, och på väg. Så uppmaningen till Bourgoneliten är, möter ni en myskoxe, behandla den med stor respekt.

Foto: Rickard Albin

Mâconnais appellationer och striderna i Pouilly-Fuissé

Mâconviner är en källa till prisvärd vit Bourgogne, ett bra val när man sitter på krogen, förvirrad med en stor vinlista, förväntad att skapa mirakel, men med en liten plånbok.  Det visar bland annat temaprovningar som provningsgruppen genomfört genom åren. Men områdets geografi är inte så känd, trots att mängden vin är jämförbar med Chablis. En majoritet av vinerna har tillverkats av kooperativen, och mycket vin klassas ner till Bourgogne Blanc, vilket är lättare att sälja. 

Det är inte heller lätt att förstå vilka lägen som är bra, eller kanske riktigt bra. Utnämningen av premier cruer omfattar bara Pouilly-Fuissé, men flera av de finaste lägena ligger utanför. Orsakerna är historiska och komplicerade, men effekten är att investeringarna koncentreras till cruena. Mer så än på de med mest potential, som Saint-Véran som är stor terroir, fast ingen vet, enligt Fabien Duperray.

Det största och mest kända apellationsområdena för Mâcon-vin är Pouilly-Fuissé (Pouilly), sedan finns det fyra mindre, och lite mindre kända, St-Véran, Viré-Clessé, Pouilly-Vinzelles och Pouilly-Loche. Utöver det finns det 26 små byapellationer, som har rätt att skriva Mâcon eller Mâcon-Village följt av bynamnet (till exempel Mâcon-Pierreclos som är ett av regionens bästa lägen, granne med Beaujolais i syd, och Mâcon-Verzé nära Pierreclos där berömda Beaunefirman Domaine Leflaive expanderar).

Cruklassningen kom äntligen i hamn efter många års trätor med myndigheter och grannegendomar. Tiden krävdes för att nå en lösning med jämlikhet och bevarad brödraskap. Det krävde mycket diplomati, mycket ge och ta. Men de flesta vi talat med verkar nöjda, men också rädda för att kritisera vad de upplevde som avarter. Ämnet är fortfarande minerat.

Bland de få som var öppet kritiska återfanns Fabien Duperray och Verget:

– Cru-indelningen är ett skämt, dundrar Fabien. Det gynnar bara de stora vinfirmorna, det som återstår åt de små är frimärken.

De fyra byarna som fått klassade vingårdar är från norr till söder Vergisson, Soultré-Pouilly, Fuissé och Chaintré. De 22 crulägena omfattar 24 procent av AOC-ytan, 194 hektar, flest i de centrala delarna. Med den globala uppvärmning så anser en del att de bästa vingårdarna inte längre återfinns i mitten, i Soultré-Pouilly, och Fuissé, områdena med mest Côte d'Or-kalk, utan i de högre, svalare lägena i Vergisson, i norr. Den högsta delen av vingården La Roche där är dock oklassad.

– Så dumt och så typiskt franskt, säger Julien Desplans på Verget. Klassningsmyndigheten tittade på Côte du Beaune vars högsta cru ligger på 308 meters höjd, så då bestämde de max 410 för Mâcon-vinerna, men alla vet att den höga delen av La Roche, som inte längre får heta La Roche, vilket är absurt i sig, är bästa vingården i Vergisson.

Förutom Verget gör även J&N Saumaize elegant La Roche. På egendomen Carette är de dock övertygade om att också högt belägna Les Crays på branten ner från Vergissonkullen är bäst. Deras version är elegant och får fin kritik, men är åt det syrligare hållet. Men även i En France gör många odlare fina viner. I Chaintré, sydligaste byn, är det varmast och här är det svårast att motivera sin status numera, lägena gör bäst ifrån sig de lite svalare åren, även här gäller att ju högre läge desto bättre. I Solutré-Pouilly är det inte heller tydligt vilket som är bästa läget, vinet går ofta in i olika blandningar, men Aux Chailloux omnämns som fin av bland annat Jasper Morris (MW). 

Sist så i Fuissé, hjärtat av Pouilly så är pärlan Ménétrières, med kalk från mellersta Juratiden. Vinerna härifrån har mest av den för hela Pouilly så karaktäristiska fetman, gräddigheten och citontonen. Christophe Cordier pekar ut vingården åt oss från en höjd ovan byn.

– Ménétières är alltid bäst, jag vet inte varför, säger han. Härifrån gör Domaine J.A Ferret, numera Louis Jadot-ägt, ett av områdets bästa viner svala år. Kanske är dock relativa nykomlingen Domaine Jules Desjourneys versioner ännu ett snäpp upp.

Ferret gör också fin mineralisk Les Pèrrieres, värd att titta efter. På var sin sida om Ménétières så har Château de Fuissé två monopolägda cruer: Les Brûlées och Le Clos, klassiska gårdar, men som också kämpar med värmen. Nej, då är den långa sluttningen Vignes Blanches lite intressantare med en kalktyp man också hittar i Vosne-Romaneé, här gör Cordier en fin version. Men återigen Domaine Jules Desjourneys, gör en som nog är det elegantaste, och det med de finaste citronerna som går att hitta i hela Mâconnais, extra fin i 2017 och 2020. 

Ja, vad föll då valet på, i den där vinlistan, kanske på Verget, de köper in viner från mängder av lägen, men lyckas nästan jämt hitta karaktär och njutning, så har det varit ett par decennier, och jag hoppas det fortsätter så, tack.

Vinlistedilemma på La Courtille de Solutré.

Foto: Rickard Albin