Veritas: Stendumt att romantisera för mycket
Till vardags är jag verksam som universitetslektor i Uppsala. Om kvällarna håller jag vinutbildning och provningar i Munskänkarnas Stockholmssektion. För det mesta är detta något som går alldeles utmärkt att kombinera, men ibland uppstår krockar mellan mitt forskarjag och vinamatörskapet. Som när något som faktiskt saknar vetenskaplig grund envist fortsätter att hävdas inom vinvärlden.
Jag pratar förstås om den ökande stenromantiken.
Du har säkert själv mött den i en eller annan form. Det kan handla om producenter som lanserar viner och hänvisar till stenar och mineraler som skiffer, granit och järn. Det kan också vara recensenter som tillskriver viner från vulkaniska jordar en ”rökig mineralitet”, antyder att skiffern i Mosel ger riesling en ”flintig karaktär” eller hävdar att den forntida havsbottnen under Chablis skänker chardonnay aromer av ”ostronskal”.
Bacchus ska veta att jag också någon gång gjort mig skyldig till detta vinösa romantiserande. Den bland vinälskare som är fri från synd får kasta första stenen.
Men låt mig försöka förklara vad som är felaktigt i stenromantiken genom att ta diskussionen från grunden, bokstavligen. Stenar och mineraler är oorganiskt material som finns i jordmånen, vilken i övrigt består av organiskt material såsom nedbrutna rester av växter och djur. Det vinrankan kan ta upp från jorden är vatten som också innehåller organiska näringsämnen eftersom de är vattenlösliga. De oorganiska stenarna och mineralerna kan inte tas upp av vinrankan − och därmed inte heller hamna i vinets doft eller smak i kemisk bemärkelse – eftersom de inte är vattenlösliga. Därför är det omöjligt att ämnen i stenar överförs till vindruvor och på så sätt förser vinerna med ”mineraliska” aromer.
Stenromantiken bygger med andra ord inte på vetenskapliga belägg. Kanske är det därför som ingen pratade om mineralitet i viner före 1980-talet.
Tror du mig fortfarande inte kan du lyssna på en utmärkt vinpodd som heter Wine Blast och görs av två brittiska Masters of Wine. Nyligen ägnades några ögonöppnande avsnitt åt att intervjua forskare om just jordmånens påverkan på vin.
Forskningen säger inte att stenar och mineraler är obetydande för hur vinerna smakar, utan att relationen mellan dem och vinets aromer inte är så direkt och enkel som många i dag försöker få den att framstå.
Varför har det då blivit så populärt med stenromantik? Det enkla svaret är marknadsföring. Det lönar sig att tala om stenar som vi kan se med blotta ögat, snarare än om osynliga faktorer som mikroorganismer i jorden eller jäststammar i vingården. Terroirmysticismen har dessutom tjänat Gamla världen väl i den ökande konkurrensen från Nya världens fruktiga viner. Samtidigt tilltalar den även miljömedvetna konsumenter som efterfrågar viner som är autentiska uttryck för sin naturliga miljö.
Men nästa gång du möter stenromantiken borde du uppfatta den som just ett marknadsföringsknep eller som en romantisk metafor, snarare än som vetenskapligt faktum. Allt annat är stendumt.
Memet Aktürk Drake är utbildare i Stockholmssektionen och har tidigare varit aktiv i Munskänkarnas utbildningsgrupp PUG. Han har en särskild fäbless för viner från Sydafrika.
”Den bland vinälskare som är fri från synd får kasta första stenen.”