Veritas: En fransk historia

Skrivet av: Bergs Lars Hansson

Vad döljer sig bakom det fantastiska namnet Cru de Coy Enclave Yquem Sauternes 1921? Bergs Lars Hansson utforskar historien bakom en alldeles speciell butelj – en vindlande berättelse med rötter i franska revolutionen.

För ett antal år sedan fann jag en butelj ­utbjuden på en vinauktion i en brittisk landsortsstad. Jag bjöd duktigt och vann. När jag packade upp ­paketet kändes det som att ha fått hem en ­målning attribuerad Leonardo da Vincis ateljé – alltså tillskriven mästarens verkstad, om icke han själv. Efter att ha läst in mig på flaskans ­historia har denna känsla ersatts av visshet.

Etiketten kungjorde nämligen Cru de Coy ­Enclave Yquem Sauternes 1921. Detta väckte en berättigad undran. Vad handlade ­poserandet med det gloriösa namnet Yquem på ett vin från en obskyr cru sauternais om? Var det ett fräckt försök att bedra de lättlurade? Jag rådfrågade mitt referensbibliotek, finkammade internet och fann en fascinerande historia om trohet mellan två familjer genom omvälvande tider – över flera generationer. Låt mig nu få dela den med dig.

För att komma i stämning behöver vi först slå fast att vinerna från Château d’Yquem i ­Sauternes sedan över 200 år rankas som de allra främsta i världen. Priserna svävar högt, högt över kommunens övriga viner och de för­nämsta årgångarna fortsätter att utvecklas på butelj ­sedan mer än ett sekel.

Bland Château d’Yquems många ­beundrare återfinns Thomas Jefferson, USA:s ­president 1801–1809, som lät slottet buteljera flaskor för att undvika potentiellt manipulerande ­mellanhänder och sedan skeppa dem till Vita huset i Washington. En annan känd kund var ­ärkehertig Konstantin av Ryssland, bror till tsar ­Alexander II, som vid sitt besök i Bordeaux 1859 köpte ”un tonneau”, vilket motsvarar 100 ­lådor eller 1 200 buteljer, av d’Yquem årgång 1847 för den svindlande summan 20 000 guldfranc.

Årgången på min butelj, 1921, är ­Château d'Yquems mest legendariska under det ­före­gående seklet. På den lilla band­formade ­etiketten kan dock namnet på en annan ­producent eller leverantör urskiljas: ­Garros & Fils (”Garros och söner”). Låt oss nu blicka ­tillbaka i ­Frankrikes dramatiska historia och ­undersöka denna lilla detalj närmare.

När den franska revolutionen nådde sin mest ­radikala fas en bit in på 1790-talet var adelsmännens huvuden i fara. Ägare till Château d’Yquem var vid denna tid den blott 25-åriga Françoise-Joséphine de Sauvage d’Yquem, änka redan som 20-åring då hennes make avlidit efter en ridolycka.

Som exempel på dåtidens identitets­politik, förd till sin naturliga slutpunkt, ­giljotinerades ­makens nära släkting Claude-Henri de ­Saluces 1793 på order av den militära kommissionen i Bordeaux ”såsom varande en aristokrat och ­laglös”. Avlivandet skedde den 24 ­december, ­måhända tänkt som en julklapp till frun ­Marie-Adelaïde och deras barn.

Lyckligtvis insåg Françoise-Joséphine i tid sin prekära situation och agerade därefter. Redan i början av 1793 hade hon låtit direktören för slottet, en viss monsieur Jean Garros, träda in som ägare. Detta skedde uppenbarligen som ett drag för att söka rädda ägarskapet till egendomen under den blodiga period som fått namnet ”la Terreur”.

Så småningom tillfångatogs Françoise-­Joséphine varpå Jean Garros anmodades ”att i närvaro av kommunstyrelsen i ­Sauternes ­undersöka de dokument som finns i ­huset Iquem och överlämna de feodala papperen till ­kommunens kansli” – som lät bränna dem ­offentligt på torget i byn. Därefter drogs linjerna upp för en ­konfiskering av slottet.

Mot alla odds lyckades Françoise-Joséphine behålla det, troligen för att hon kunde påvisa att hennes farfarsfar förvärvat egendomen genom övertagande av arrendet 85 år tidigare.

Efter revolutionsårens turbulens kunde Françoise-Joséphine återta det formella ­ägarskapet. Tillsammans med sin trogne direktör Jean Garros drev hon Château d’Yquem fram till sin död vid 83 års ålder år 1851. Redan 1807 hade hon dock arrangerat så att sonen Antoine ­Marie kunde ”gifta till sig” Sauternes/­Barsac-­egen­domarna Coutet och Filhot.

I Claret och Sauternes, utgiven av The Wine and Spirit Trade Record i London 1920, kan vi läsa att dessa två egendomar då förvaltades av en ­monsieur Emile Garros som efterträtt sin far och farfar i denna viktiga position. Vidare anges det att samme person år 1896 köpt Château Suau i Barsac, som varit i familjen Lur-Saluces ägo sedan 1722.

Ett flertal egendomar i Sauternes ­betecknas under 1900-talet omväxlande Domaine du Coy, Château de Coy och Château de Coye. Av dessa är det dagens Château de Coy, ­proprietaire ­Roger Biarnès, som kan kopplas till ­familjen ­Lur-­Saluces och Château d’Yquem. Emile ­Garros testamenterade nämligen Cru de Coy till ­dottern Christiane, som under en tid ­använder namnet Château Belair, Contigu Yquem där ”­contigu” ­betyder ”belägen intill”. År 1967 sålde hon ­egen­domen till en monsieur Daniel ­Biarnès, som i sin tur överlät den till sin son – ovan nämnde ­Roger.

Såväl Alessandro Masnaghettis karta över Sauternes och Barsac från 2011 som ­Richard ­Olneys verk Yquem från 1986 visar att det inom Château d’Yquems vingård finns små ­enklaver som har andra ägare. Till dem hör ­Château ­Raymond-Lafon, som för övrigt tillämpat samma namnskick som Cru/Château de Coy. I Jeffrey Bensons och Alastair Mackenzies bok Sauternes från 1979 listas egendomen just med tillägget “Contigu Yquem”.

Kopplingen mellan Château d’Yquem och Cru de Coy är alltså följande: Emile Garros, som ­liksom sin far och farfar var anställd hos ­familjen Lur -Saluces, förvärvade deras Château Suau. Att denne man, vars farfar under revolutionsåren hjälpt dem att behålla sina egendomar, kunnat förvärva också ett stycke mark inom den ­vingård han kände så väl är inte bara möjligt utan högst troligt.

Således är min flaska en av de sista existerande från en enklav inom Château d’Yquems vingård, skördat under slottets finaste årgång under 1900-talet. Ett praktfullt stycke fransk historia.

 

Bergs Lars Hansson är vinskribent, vinsamlare och munskänk som sedan ett drygt halvsekel odlat sin passion för de klassiska vinerna, deras respektive historia och särart.

”Således är min flaska en av de sista existerande från en enklav inom Château d’Yquems vingård.”