Veritas: I väntan på bordeaux

Det var inte riktigt så det var tänkt. I åratal gick den gode Miles och inväntade ”det rätta tillfället”. Under tiden vårdade han sin ömt huldade flaska som vore den en baby. Men det rätta tillfället infann sig aldrig. Eller också var det precis vad det gjorde. För nog njöt han allt. I fulla drag. I sitt eget sällskap. Med frityrflott och det hela.

Och är det inte just det som är pudelns kärna när det handlar om vin? Vi införskaffar speciella viner för att njuta av dem vid speciella tillfällen. Men när är egentligen ”det rätta tillfället?” Och med vem?

Själv lärde jag mig en bitter läxa när jag sparade en fådd fin årgångschampagne i flera år i kylskåpet i hopp om att få skriva på mitt första kokbokskontrakt. Den skulle vara redo, kall och klar att korkas upp när den stora dagen väl infann sig. Den överlevde till och med två tonåringar, inklusive obligatoriska fyllefester. Alla visste att den där flaskan var helig.

Tja. Ni som vet ni vet. Champagne mår inte så himla bra av att kylskåpslampan tänds 100 gånger om dagen (tonåringar, som sagt) i X antal år. Den var helt enkelt odrickbar och det fick skålas för bokkontrakt i Ramlösa i stället.

När min vän O med hustru kom på besök i somras kånkade han med sig inte bara en utan sex flaskor finfina viner. Han är en ambitiös samlare, men dricker sällan eftersom han oftast bor solokvist. Men nu var solen på sitt bästa humör, vågorna brusade på lagom avstånd, löjrommen skedades upp i generösa mängder i väntan på att grillen skulle bli varm. Allt i goda vänners lag. Ett typiskt perfekt tillfälle. På papperet, vill säga.

Den första flaskan champagne smakade sunkig tvättstuga och fick vaskas utan pardon. Den andra saknade minsta tillstymmelse till bubblor. Hoppet stod till en av O mödosamt hemsläpad assyrtiko från Santorini. Som visade sig ha förvandlats till orange halmsmakande sörja.

Vi andra drev friskt med honom och öppnade väl till slut något mera anspråkslöst bubbel. Men känner jag O rätt vet jag att han skäms fortfarande. Han ville så gärna att det skulle bli perfekt. Och så blev det så fel. Han hade väntat för länge.

För egentligen hade det rätta tillfället kanske varit att han öppnade den där assyrtikon säg en het tisdagskväll i maj efter jobbet och satte sig på balkongen och njöt ett glas eller två till en påse chips. Som en egotripp för själen. Ackompanjerad av fågelsång och just inte så mycket annat.

Det är med vin som med livet i stort. Vi har bara här och nu, ingen vet vad som händer i morgon. Att gå och vänta på det perfekta tillfället är som att be om besvikelse. Att unna sig medan man har chansen är däremot en konstform vi behöver bli betydligt bättre på.

I mitt skåp ligger en nyligen uthämtad Grand Cru Pauillac från 2006. I över 18 år har den bidat sin tid i hyrt vinlagringsfack på stan.

Jag har visst en salamipizza från Ica i frysen. Man kanske skulle göra en Miles …

Mia Gahne är matskribent, journalist och översättare. Hon har bland annat skrivit två egna kokböcker samt medverkat i ett flertal andra.