Veritas: Leka blindbock

Skrivet av: Sara Emilia Nässén

Till mitt barndomshems bibliotek hörde boken Teckna med högra hjärnhalvan av Betty ­Edwards. Bokens tes: om vi avbildar det vi ­verkligen ser, i stället för det vi tror oss se, kan vi alla bli skickliga tecknare.

Det handlar om att ge företräde till den högra hjärnhalvan, som står för rumslighet och intuition, framför den vänstra som representerar analytiskt ­tänkande, logik och språk. Detta genom övningar som att teckna av en figur upp och ned, eller att iaktta den ”­negativa rymden”, det tomma utrymme som omger ett objekt.

Vid blindprovning av vin försöker vi ha en snarlik utgångspunkt. Men trots att vin­provning stimulerar flera delar av hjärnan så får nog den vänstra sidan slutordet när vinet ska ­kategoriseras och verbaliseras. Till samma sfär hör ­strävan efter den objektivitet som ofta är blindprovningens mål. Jonathan Cohen, ­professor i filosofi vid University of ­California, San Diego, menar att blindprovningen faller på sina egna premisser. För även om vi ­eliminerar den yttre informationen kring vinet så är våra sinnesupplevelser aldrig neutrala. Så fort vi identifierar en druva, exempelvis, så ­värderar vi automatiskt vinet därefter. Kontext och ­provningsordning påverkar också.

Till de mest extrema exemplen på blindprovningsekvilibrism hör examinationen för att ­erhålla titeln Master of Wine. Det är en ­prövning som kräver en aktningsvärd förmåga att sniffa och smaka sig fram till ursprung och druvor. Men även utanför formella tävlings­sammanhang förvandlas aktiviteten lätt till en rättgissningslek. Kanske täcker vi över flaskorna för att roa oss med vänner, eller besöker en ­vinmakare som vill ha vår ärliga åsikt. Vi har alla stött på dem: besserwissrar som riktar in sig på tillverkningsmetoder, självutnämnda årgångsspecialister som försöker greppa lagringsdugligheten innan de hunnit sticka näsan i glaset. Att göra en felaktig bedömning är för dessa vinprovare lika intimt sårande som för en konstnär att få sitt verk kritiserat. Trots att det även i felgissningen finns ett värde: det innebär att vinet har lyckats överraska, ta oss bortom det välkända.

Dagens dynamiska ­vinvärld, med nya och ­nygamla vinregioner, ­experimentella ­stilar och sällsynta ­druv­sorter, sätter blind­provningens grundvalar på prov. När en pinot noir från ­Oregon kan misstas för en burgundisk dito av världens främsta vinkännare, och när nya ­vinmakaruttryck tänjer på ­gränserna, utmanas både ­inarbetade klassificeringar och ­lättsårade egon. Det har blivit allt svårare, och kanske allt ­mindre ­relevant, att gissa rätt, och allt ­viktigare att ha ett öppet sinne. Att – metaforiskt ­sett – vända ­objektet, ­vinet, upp och ned och iaktta den ­negativa rymden omkring det.

I stället skulle blindprovning, om vi så ville, kunna bli en övning i närvaro och reflektion. Om de delar av vår hjärna som inte räds ­osäker­het och tvivel får träda fram – vilka associa­tioner, känslor och minnen väcker dofterna och ­smakerna, och vart transporterar de oss? Vad är det vi upplever, bortom det vi tror oss uppleva?

Sara Emilia Nässén är vinskribent och provningsledare med en masterexamen i vin och kommunikation från Slow Food-­universitetet i Piemonte. Du hittar henne även på Instagram: @saraemiliami

 

”Om de delar av vår hjärna som inte räds osäkerhet får träda fram – vilka ­associationer, känslor och minnen väcker ­dofterna?”