Vilken sida tar du i vinets tvåpartisystem?
I vinets värld finns ett tvåpartisystem: Hör du till dem som säger lagringsdugligt eller röstar du på lagringskrävande?
Vi har alla vandrat olika stigar in i vinets värld. För mig kom intresset med mitt första yrke som kock på diverse restauranger. Jag och ett par vänner skramlade till châteauneuf-du-pape och lagade lammstek. Även bordeaux i kombination med steak frites undersöktes, liksom vilka viner som passade bäst till diverse pasta.
Efterhand insåg jag också att vin nästan undantagslöst tog med mig på en resa. En flaska kunde väcka liv i semesterminnen av cykelturer på franska grusvägar, vandringar bland rankor och enotek eller besök i italienska hål i väggen.
Vinerna som dracks var med viss nödvändighet unga, men i takt med att intresset växte sig starkare och jag började läsa på insåg jag att Robert Parker, advokaten med 100-poängsskalan, fanns. Förutom att jag tyckte att det var ett alltför pragmatiskt och oromantiskt sätt att närma sig njutning hakade jag upp mig på att lagringsdugligheten var en förutsättning för det perfekta vinet –100-poängaren. För i praktiken innebär detta att den dag du dricker vinet på toppen av sin förmåga, efter 20, 30 eller 60 års lagring, är det inte längre en 100-poängare, eftersom det faktiskt inte längre är lagringsdugligt.
Generösa vänner pekade mig dock mot det lagringsdugliga. Barolo och barbaresco från 1971, bordeaux från alla möjliga årtal bakåt i tiden. Första gången med en madeira från 1897 var hisnande –skördat samma år som morfar föddes. Men inte bara hisnande, utan också sinnesvidgande gott.
Så var det ju det där med lagringskrävande. Med samlandet. Med kraven på yta. Dyra vinkylar som inte får plats på något vettigt ställe i hemmet. Som en vän på husjakt uttryckte det: ”Stampat jordgolv i köket, källare i norrläge – köp!!!”
Utöver detta så är lagring också ”the great equaliser”. Hur många av oss har inte tagit miste och sagt sangiovese när vi fått en 35-årig barolo blint? Hur många har inte varit beredda att sätta lägenhet, hus och underkläder på att det är en brunello när det i själva verket är en 25 år gammal barbaresco? Vem har inte gissat fel på 20 år och en kontinent med en mogen Napa-cab i glaset?
Och vem har inte druckit ett vin ungt och tänkt att det här kommer att vara fantastiskt om 10–15 år för att sedan sitta där med ändrade smakpreferenser, plocka träflisor ur tänderna och inte för sitt liv förstå tanken med att 100 procent ny ek skulle klassas som elegant.
För att inte tala om allt vin som köps när vi blivit stolta föräldrar och tänker att vi ska bjuda avkomman på när de fyller 18 eller 20. Dagen kommer och korken säger plopp. Själv sitter man nostalgiskt tårögd, medan avkomman levererar ett generat leende och säger: ”Jo, det var ju kul att du köpte den här åt mig …”
Insikten är drabbande: du köpte den åt dig själv och den var bättre förr.
Henrik Schöldström är munskänk och journalist. Du hittar honom även på Instagram @winolution.