Veritas: Vinhaggans historia

Skrivet av: Jenny Damberg

Min fyraåriga dotter frågar om jag ”älskar ­alkohol”. Vi käkar middag. Hon och hennes ­syster dricker päronsaft, vi vuxna delar en flaska Jeunes Vignes de Xinomavro från Domaine Thymiopoulos.

Smaken är lätt soltorkad, ­russin – visst älskar jag detta. Men barn får ju inte dricka alkohol, konstaterar vi. De tål inte det.

Länge behandlade den svenska staten även kvinnor som omyndiga i relation till ­alkohol. ­Under motboksåren förlorade den kvinna som gifte sig rätten till en egen motbok. År 2015 interv­juade jag den då 100-åriga Mabel ­Bengtsson, uppvuxen i samma småländska ­glasbruksbygder som jag själv. När Mabel fyllde 25 ansökte hon om en motbok som berättigade till inköp à en liter i kvartalet. Konjak var ­valet. Den ­blandades med sockerdricka. Vin? ”Det ­existerade knappast, jag minns att jag beställde rödvin på ­restaurang en gång, men det var så surt att jag ville be om socker att ha i.”

När motboken avskaffades 1955 och kontrollen över drickandet i stället skulle ske med frivillighet kom plötsligt både kvinnor och vin i ropet. Den statliga marknadskampanjen "Operation vin" tog sikte på kvinnor, som hade mindre inkörda dryckesmönster och därtill stod för matlagningen i hemmet. En ung kvinno­generation bröt på 1960-talet ny mark som ­gäster på pizzeriorna, den första våg av restauranger med utskänkningstillstånd som riktade sig lika självklart till kvinnor som män. Medan snygga pizzaioli (med äkta eller lånade italienska namn) snurrade deg drack man chianti. Från charter­resorna hämtades nya drinkfavoriter men också vanan att ta ett glas till salladen eller pastan – det vi i dag känner som modern husmanskost.

I boken Som hon drack – kvinnor, ­alkohol och frigörelse satte jag och Lisa Wiklund svenska kvinnors dryckesvanor i relation till den ­bredare samhällsutvecklingen under 1900-­talet och ­tidigt 2000-tal. På ett djupare plan berör ­kvinnors drickande brännande frågor kring ­sexualitet och kontroll. Fram till 2005 kunde en redlöst berusad person inte våldtas i lagens ­mening. Länge präglades också diskussionen av föreställningen att kvinnor inte dricker för att de vill, utan luras att göra det. Från politikerhåll har såväl söt cider som boxvin kritiserats. Inte på smakmässiga grunder, utan för att de så ­försåtligt leder kvinnor till berusning (i box­vinets fall därför att åtgången är dold).

Föreställningen om den skötsamma kvinnan och modern lever vidare, men förväntningarna på oklanderlighet har samtidigt blivit en kliché, något att leka med. Facebookgruppen Vinhagg­orna har 28 000 medlemmar. Det amerikanska märket Mom Juice gör inte juice, utan vin. Mom Water säljer inte vatten, utan groggar på burk.

För en dryckesintresserad säger ”mom” noll. Det är knappast ett sensoriskt värde. Ur ett ­samhälleligt perspektiv är det dock ett ­intyg om att den särskilda spänning som ­omgärdat ­kvinnor och alkohol lättat. Ett steg på vägen. För slutmålet är ju ett läge där den typen av ­positionering och etiketter är helt onödiga och där alla är fria att gå på egen smak och lust – ­oavsett om valet faller på juice, vatten eller vin.


Jenny Damberg är frilansjournalist och skriver om ­kultur, mat och dryck. Hon är även författare, bland annat till ­boken Som hon drack – kvinnor, alkohol och frigörelse.

”En ung kvinno­generation bröt ny mark på 1960-talet.”  ­