Om jag blickar tillbaka till år 2000 och ettbetygskursen så var det första jag lärde mig om tempranillo att den var rödbrun i färgen och doftade krondill och vanilj. Det var lika hugget i sten som att gamay doftade nickelkarameller och skumbanan. 22 års aktivt vinprovande har lärt mig att verkligheten är annorlunda. Ett gott exempel på det är när vi besökte Rioja i mitten av maj 2018 och inledde måndag förmiddag med att prova närmare 110 viner varav minst 70 var till största delen dominerades av tempranillo och i de flesta lyste den rödbruna färgen och doften av krondill och vanilj med sin frånvaro.
Det intressanta med krondillen är att den dyker upp både i vit rioja, röda riojor gjorda på 100 % garnacha eller mazuelo, men också i tempranilloviner från Toro och Ribera del Duero, nog ordat om detta, temat är ju tempranillo.
Det var tempranillo som var de första stapplande stegen till mitt eget vinintresse när jag jobbade i Stockholm 1996 och 1997, det var mer regel än undantag att jag köpte ett par flaskor Baron de Ley Gran Reserva i Systembolagsbutiken på terminal 4 för 99 kronor, svunna tider.
De äldsta noteringarna om tempranillo är från 1400-talet, då benämningen "las tempraniellas" i skriften Libro de Alexandre och den kopplas till Ribera del Duero. Både tempranillo och tempraniellas kommer från det spanska ordet temprano som betyder tidigt, förmodligen för att den mognade tidigt. Ett gammalt kärt barn har många namn och i boken Wine Grapes har de angett ett 30-tal, negra de mesa och santo stefano är nog okänt för de flesta, medan cencibel, ull de llebre, tinto fino och tinto del pais klingar mer bekant.
Tempranillo har gått som en raket de senaste decennierna och är numera världens tredje mest odlade druvsort efter cabernet sauvignon och merlot. De största planteringarna finns i Spanien, följt av Portugal, men den återfinns också överraskande i länder som Schweiz, Malta och Turkiet.
Tempranillo är en tjockskalig druva, vilket ger mörka viner täta viner med medel till hög fyllighet och hög strävhet, även om undantag finns.
Doften varierar mycket beroende på stil och ursprung, men just krondill och vanilj som jag nämnde i inledningen har inget med druvan att göra utan det är de amerikanska ekfaten som bidrar till det.
Jag hittar ofta mörka plommon, lingon, svarta vinbär, örtkryddor och russin. Det finns ofta en ton av lingonbeska längst bak i gommen.
Summa summarum så är tempranillo en druva som är svår att sätta i en blindprovning om den har lagrats på franska ekfat eller exempelvis betong. Den förväxlas ofta med både sangiovese, cabernet sauvignon och shiraz från South Australia.
Det som är imponerande med viner som har en hög andel tempranillo är den fantastiska lagringspotentialen, när jag fyllde 50 2018 avnjöt jag en jämnårig Viña Valoria, förväntningarna var ju att den skulle vara som en 50-åring, lite trött och på väg utför, men icke, den var som den nya tidens 50-åringar, spänstig och full av liv.
Mina rekommendationer i olika prisklasser från olika ursprung:
Ribera 1 One 2020 (Nr 3027, pris 119,-)
Valle de Nabal Tempranillo 2019 (Nr 70732, pris 189,-)
Elisa Mora Crianza 2018 (Nr 2311, pris 159,-)
Muga Reserva 2018 (Nr 73711, pris 195,-)
Faustino I Gran Reserva 2011 (Nr 2678, pris 195,-)
Faustino I Gran Reserva 2001 (Nr 52323, pris 863,-) magnum
Och med tanke på att det finns en grön färgmutation av tempranillo, så måste du även prova en sådan:
Conde Valdemar Tempranillo Blanco 2020 (Nr 79688, pris 149,-)
Recensioner av viner gjorda på tempranillo hittar du i Vinlocus
Text: Erik Grödahl