Älska din näsa

Att näsan besitter en egen intelligens kan verka som en självklarhet för en munskänk. Men hur fungerar det när vi lyckas identifiera små, enskilda doftmolekyler i ett vin? Går det att utveckla denna intelligens ännu mer? Och vad ska man ta sig till när näsan sviker? 

Få personer i landet vet mer om den mänskliga nosens förunderliga komplexitet än forskaren Jonas Olofsson, som just släppt en populärvetenskaplig bok i ämnet – Det underskattade sinnet.

Vi möts i en stadspark i Stockholm, på barnvagnspromenad bland höst­löven. Ettåriga sonen Henry ­slumrar till i vagnen medan pappa berättar om hur allt började i barndoms­staden Umeå. Som ung i slutet av 1990-­talet jobbade han som vårdbiträde på ett ­ålderdomshem och fick insikt om­ ­sambandet mellan luktsinnet och demens. Så ­startade ett program i kognitionsvetenskap på stadens universitet. 

– Det är en blandning av psykologi, hjärnforskning, datavetenskap och filosofi. Egentligen drömde jag om att bli skribent eller historiker. Men jag blev väldigt intresserad, säger han. 

– Jag ville förkovra mig i den mänskliga hjärnan genom att studera luktsinnet. Då fanns även en forskargrupp i Umeå som sysslade med det. Och på den vägen är det. 

I dag är Jonas professor i psykologi vid Stockholms universitet. För tillfället ingår han i ett team, lett av en forskargrupp vid Harvard, som studerar kopplingen mellan luktbortfall och Alzheimers sjukdom. Jonas och hans forskarkolleger har också genomfört experiment som visar att människor beskriver doftintrycken olika, beroende på om samma doftmolekyl presenteras genom näsan eller svalget. 

– Det kan vara intressant att veta för dem som arbetar med mat, dryck och vin. Lukter beskrivs mer i termer av visuella objekt när vi sniffar på dem – färger, former eller objekt. Då är hjärnan inställd på att försöka identifiera vad det är. Dofterna som kommer från svalget beskrivs mer som interna sensationer. De kan till exempel beskrivas som kittlande. När vi kombinerar de två kanalerna så får vi en rik upplevelse av det vi äter och dricker. Men luktsinnet är den viktigaste komponenten i våra mat- och dryckesupplevelser. 

I Det underskattade sinnet ­levererar Jonas häpnadsväckande fakta och rön om det sinne som många tog för ­givet innan pandemin, då doftblindheten plötsligt spred sig i ­världen. Hur det kommer sig att ­lukter kan väcka starka minnen, och vad det är som gör att vi, med våra ­försvinnande små luktbulber, kan känna igen ­såväl druvsorter som tillverknings­orter i ett vin – för att bara nämna ett par­ ­exempel. ­Luktande, enligt Jonas, är nämligen en process som ­engagerar hela den ­symfoniorkester som vi kallar ­hjärnan. Därför har ­människan ett utom­ordentligt luktsinne, till ­skillnad från vad man skulle kunna tro. Ett ­exempel från boken är att vi kan identifiera det stinkande ämnet ­butylmerkaptan i så låg koncentration som »tre ­droppar i en luftvolym som motsvarar en ­olympisk simbassäng«. 

– Människans luktkänslighet har underskattats länge. Filosofer och tänkare genom historien, hela vägen tillbaka till Aristoteles, har påstått att människan har det sämsta luktsinnet av alla djur, säger Jonas.

– Vi kan känna många olika dofter i svaga koncentrationer. Där är vi bättre än de flesta andra djur. 

Bilden av näsan förändrades kring åren 2016–2018, då nya rapporter ­visade att vi är förvånansvärt luktkänsliga. Begreppet luktkänslighet, förklarar Jonas, syftar på förmågan att upptäcka en svag koncentration i en doft.

– Man kan testa detta genom sensoriska experiment och mätningar som kan etablera en sensorisk tröskel, något som varje individ har för varje enskild molekyl. Det är sådana metoder vi använder för att diagnostisera luktbortfall vid till exempel covid. Många, särskilt äldre, har ett sämre luktsinne än de vet om.

Det vi menar med luktsinnet är i sin tur förmågan att uppfatta luftburna molekyler, som antingen kan nå oss genom näsan eller via svalget. 

– Vi har två luktsinnen, kan man säga, och därför kan samma doftmolekyl upplevas på olika sätt. Kaffe är ett bra exempel. När vi sniffar på kaffe så luktar det väldigt gott, men smaken är egentligen inte lik. 

Är det så att vi föds med underbart bra luktsinne, och sedan går det bara utför? 
– Ja, i princip. Luktsinnet är väldigt känsligt eftersom nervändarna är blottade för exponering, där de ligger uppe i näshålan. De utsätts för mycket, saker vi drar in genom luften. Folk som bor i storstad har lite sämre luktsinne än de som bor på landet. Olika virus kan också slå ut luktsinnet, vilket förstås blev uppenbart med covid.

Vad gör man om man fått covid­skadad näsa?
– De flesta återhämtar sig inom några veckor. Det kan också bli gradvis bättre. Om det har gått ett år efter att man förlorat luktsinnet är utsikterna små för att det ska hända något dramatiskt. Man måste smida medan järnet är varmt. I dagsläget har vi ingen bra farmakologisk metod för detta. Men jag hoppas att det kommer, för det pågår mycket forskning. Det som har visat sig ge resultat är luktträning, en typ av sjukgymnastik för näsan. 

Du har utvecklat ett särskilt lukt­träningsprogram, på smelltrainingapp.com. Hur fungerar det?
– Man ska koncentrera sig och lukta på vardagsdofter under kontrollerade former, några minuter om dagen. Träningen puffar en åt rätt håll, men den individuella skillnaden är stor. Vissa återhämtar sig helt, andra återhämtar sig inte alls. 

Luktbortfall efter en covid­infektion beror alltså på en skada i ­slemhinnan?
– Ja, precis. Vi vet inte så mycket om de exakta fysiologiska mekanismerna. Men vilken sorts skada det handlar om beror på hur man blivit av med luktsinnet. Många förlorar luktsinnet när de slår sig i huvudet, särskilt i bakhuvudet. Är det covid, då är det en skada i slemhinnan som skett i det som kallas stödceller. De är viktiga för att nervtrådarna ska kunna ombildas och hållas vid liv. När de slås ut uppstår en skada som inte läker.

Det vanligaste är väl att delar av luktkänsligheten går förlorad?
– Så är det. Det har också blivit vanligt med förvrängningar, att man förlorar förmågan att känna vissa delar av en lukt och då förändras helheten. Många kan till exempel börja tycka att bajs luktar gott. Då har man förlorat förmågan att känna den del av lukten som innehåller sulfid. Vissa tror att det blir en felkoppling i hjärnan, att den inte längre kan känna igen mönstret av olika molekyler för varje lukt. 

– Man kan tro att lukten är ett passivt system, men mycket sker i hjärnan. Det handlar om att förbereda sig för olika lukter med hjälp av synen. När vi väl känner de här blandningarna så lägger hjärnan ett pussel. Motivbilden är själva doften vi känner, varje enskild molekyl är bara en bit i det hela. 

Vad är ditt råd till den som vill få ut så mycket som möjligt av sin vinupplevelse?
– Att inte glömma bort den intellektuella aspekten av luktande och smakande, utan lära sig beskrivningar. Det är så som proffsen gör också. 

Att sätta ord på upplevelsen ­utvecklar luktsinnet?
– Ja, det är mycket viktigt. Det utvecklar din förmåga att särskilja olika noter. Det gäller parfymer, viner, mat och dryck. Varje enskild not kommer inte att sticka ut i mängden för den otränade, men däremot för den tränade näsan. 

Så, de som är mer utvecklade språkligt har bättre förutsättningar att träna sin näsa?
– Precis. Perception är inte en passiv process, vilket min forskning har visat. Luktsinnet är mer beroende av kognitiva aspekter, de rika strukturer vi har i hjärnan och som vi använder för att analysera, än synsinnet. Det spelar roll för upplevelsen hur väl vi kan tänka kring den.

Och det handlar om inlärning?
– Ja. Och eftersom vi jobbar med psykologisk vetenskap är vi väldigt inriktade på att mäta de här förmågorna, och förbättringarna som kommer av träning, på ett tillförlitligt sätt. Där kan vi se att repetition är bästa sättet. I fråga om att förbättra luktsinnet är verbalisering ett huvudspår i vår forskning, men vi utforskar också hur rumslig lokalisering spelar in. 

Vi har väldiga variationer i fråga om synen. Vad gäller för luktsinnet?
– Det är större variation i luktsinnet än i synsinnet. Att jämföra så pass olika system är svårt, men fler är luktblinda för något ämne än dem som är färgblinda. En forskningsrapport gjorde gällande att 30 procent av vårt luktsinne skiljer sig från person till person. Det är en ganska stor del. Men det gäller det biologiska. Ytterligare ett lager av den variationen gäller de kognitiva förmågorna, och dem kan man alltså träna upp effektivt. De flesta normalt funtade kan tränas till samma kapacitet som en vinprovare.  

Det vi tror oss se med ­ögonen ­bygger till stor del på ­förväntans­effekter, har jag lärt mig. I själva ­verket fyller hjärnan i det som saknas. 
– Ja, just det. Folk blir till exempel alltid förvånade när man säger att vi inte har färgseende över hela näthinnan, utan bara i mitten där vi fokuserar vår blick. Det är helt otroligt, för vi tycker ju att vi upplever färg överallt. 

I boken tar du upp hur ­förväntanseffekter även påverkar lukt­upplevelsen. 
– På vissa sätt är luktsinnet ännu mer beroende av förväntningar än synen. Det har vi kunnat se i experiment, där vi studerat hur luktsinnet gör när det skapats förväntan inför en lukt. Särskilt intressant är det när förväntningen bryts. Då har vi sett att luktsinnet kopplar i gång synsystemet, kanske för att identifiera det som sker. 

Det faktum att förväntningar formar hur vi tolkar omvärlden via våra sinnen ställer mycket på sin spets. Vår verklighetsuppfattning, till exempel. Vad är objektivt sant och inte? Hur stor procent av vår perception består av hallucinationer, som hjärnan skapat utifrån förförståelse och förväntan? Förväntanseffekter, berättar Jonas, är en av de forskningsfrågor som han ser som allra mest intressant framöver.  

– Det tycker jag är superspännande! 

Foto: Karl Nordlund