Logga in
Logga in

På jakt efter den egna identiteten

Det är bara att konstatera att barbaresco är ett stort vin. Men kanske för att vinerna förväntats vara billigare än granndistriktet Barolos, så har det producerats färre viner där personligheten accentuerats. En unik elegans och arom, det där lilla extra som när man väl fått smak för det är beredd att betala skjortan för att få uppleva igen.
Själva förväntningen om att barbaresco inte är ett stort vin, gör att förväntningarna i sig hämmat hela området, det är kanske den största identitetsboven, men det finns fler. Andra stora skurkar är ny ek, korta macerationstider och sist men inte minst vinkritiken. Om elegansen är Rödluvan, så är dessa tre senare skurkar Stora stygga vargen.

Historiskt hade de som haft råd köpt 700 liters så kallade fusti, eller botti, fat av ek eller kastanj från Jugoslavien. De gav inte så mycket ekkaraktär till vinet. Problemet är bara att det tar minst tio år för en barbaresco att bli stor, och med så lång väntan hinner vinet bli för dyrt för många. Men vill du uppleva nebbiolo fullt ut finns inget alternativ förutom ”var god dröj”. Ja, det är jobbigt för Piemontes producenter att deras nebbiolo har världens långsammaste mognadskurva, så frestelsen att ta genvägar är stor. Ny ek som ger vinet söta aromer redan från start var en frestande variant. Ny ek fixerade också färgen, den blev mörkare vilket också tilltalade marknaden. Grönskörd och roterande jästankar bidrog också.

 

En som tidigt förstod detta var Angelo Gaja. Han kom från en relativt rik vinodlarfamilj i området och lanserade unga mycket välgjorda viner med ny ek och mycket färg. Ekexperimenten började 1969 och adderade mer syror till ett vin som redan hade mycket syror, men genom briljant vinmakning lyckades Gaja dölja detta hjälpligt. Skicklig marknadsförare som han var, satte han priset som en första cru-bordeaux. Succén blev nästan omedelbar och Gaja blev ett föredöme för hela regionen. Problemet var inte att vinet inte var gott utan att det var svårt att känna typiciteten, och detta från några av de finaste vingårdarna i regionen. Kritikerna hyllade vinerna med amerikanen Parker i spetsen.

Robert Parker som dominerade vinkritiken var inte negativ till traditionalisterna, nej faktum är att han beundrade vissa av dem, såsom Bruno Giacosa. Och i likhet med seniora franska kritiker varnade han för gamla fat som inte längre går att rengöra. Tyvärr hyllade han också dem som tog genvägar via ny ek, korta macerationstider med mera och plötsligt hade ett av de stora undren i vinets värld, doften av tjära, krutrök, skog och viol i en gammal nebbiolo, reducerats till något mindre intressant. 

Läs artikeln i sin helhet här!

En cookie är en liten textfil som lagras på din dator och som innehåller information. Cookies används till att kunna anpassa en webbplats efter besökarens önskemål, val och intressen. Enligt den nya lagen om elektronisk kommunikation behöver vi informera om att vår webbplats använder cookies. Genom att gå vidare på hemsidan godkänner du att vi samlar in data om dina besök. I vår integritetspolicy förklarar vi vilken data vi samlar in, varför vi samlar in den och vad vi använder den till.

Din webbläsare ger en möjlighet att stänga av lagringen av cookies på din dator. Det finns då en risk för att vissa av tjänsterna på webbplatsen slutar att fungera.

OK