Bli medlem

aglianico

Aglianico är en blå druva av storleken liten till medium. Den har ett mycket mörkt, vaxskimrande relativt tjockt och starkt skal. Klasen är kompakt och väger runt 150-250 gram, men vikten varierar och de kan bli betydligt tyngre vid gynnsamma förhållanden. Vinrankan bildar knoppar tidigt och druvan mognar mycket sent på hösten och föredrar varmt och torrt klimat vilket passar bra i södra Italien.

Historia

Om legenden är sann, vilket hävdats av många författare genom tiderna, sägs aglianico ursprungligen härstamma från det antika Fenicien, vars urhem låg i dagens Libanon med angränsade områden vid östra delen av Medelhavet. Fenicierna var ett stort handelsfolk med stora framgångar i framförallt det södra Medelhavet medan grekerna som största konkurrerande sjöfolk fokuserade på den norra delen. Fenicierna ska först ha tagit med sig druvan till grekerna som i sin tur senare förde den vidare till Kampanien och Basilicata i södra Italien. Detta ska ha hänt redan 600 år f.Kr. Många har hävdat att druvan togs till Italien under namnet Vitis Hellenica där den vann mycket stor regional popularitet. Romarna kallade den Ellenico (grekiska för just grekisk) och använde den för att ytterligare förbättra kvaliteten i den tidens största vin, Falernum, hyllat av epokens kungar och poeter. Man tror att aglianico möjligen var den viktigaste druvsorten i Falernum. Den romerska författaren och tillika naturforskare Plinius den äldre beskriver viner från aglianico som bland de största i antiken. Dennis Dubourdieu, vinmakare från Bordeaux samt professor i oenologi vid universitetet i Bordeaux, har beskrivit aglianico som ""förmodligen den druvan med längst konsumenthistoria 5 Aglianico – en druva på frammarsch av alla druvsorter”. Långt senare, efter att den spanska dominansen i södra Italien satt sina spår runt åren 1520 (Oz Johnson), började namnet aglianico förekomma. Det påstås (A. Scienza) att det slutgiltiga namnet påverkats av ”vino de llanos” (slätternas vin) från spanskan. Han understödjer detta påstående med att det inte finns ett spår av ordet aglianico innan den spanska besittningen av södra Italien, som påbörjades under 1400-talet

Spridning

Om legenden är sann, vilket hävdats av många författare genom tiderna, sägs aglianico ursprungligen härstamma från det antika Fenicien, vars urhem låg i dagens Libanon med angränsade områden vid östra delen av Medelhavet. Fenicierna var ett stort handelsfolk med stora framgångar i framförallt det södra Medelhavet medan grekerna som största konkurrerande sjöfolk fokuserade på den norra delen. Fenicierna ska först ha tagit med sig druvan till grekerna som i sin tur senare förde den vidare till Kampanien och Basilicata i södra Italien. Detta ska ha hänt redan 600 år f.Kr. Många har hävdat att druvan togs till Italien under namnet Vitis Hellenica där den vann mycket stor regional popularitet. Romarna kallade den Ellenico (grekiska för just grekisk) och använde den för att ytterligare förbättra kvaliteten i den tidens största vin, Falernum, hyllat av epokens kungar och poeter. Man tror att aglianico möjligen var den viktigaste druvsorten i Falernum. Den romerska författaren och tillika naturforskare Plinius den äldre beskriver viner från aglianico som bland de största i antiken. Dennis Dubourdieu, vinmakare från Bordeaux samt professor i oenologi vid universitetet i Bordeaux, har beskrivit aglianico som ""förmodligen den druvan med längst konsumenthistoria 5 Aglianico – en druva på frammarsch av alla druvsorter”. Långt senare, efter att den spanska dominansen i södra Italien satt sina spår runt åren 1520 (Oz Johnson), började namnet aglianico förekomma. Det påstås (A. Scienza) att det slutgiltiga namnet påverkats av ”vino de llanos” (slätternas vin) från spanskan. Han understödjer detta påstående med att det inte finns ett spår av ordet aglianico innan den spanska besittningen av södra Italien, som påbörjades under 1400-talet

Doft och smak

Druvan ger vid rätt förutsättningar ett kraftigt och koncentrerat vin med hög syra och uttalade tanniner. Ofta erhålls ett djupt bläckfärgat vin med intensiv doft av mörka bär och ibland en viss rökighet, mineralitet, mörk choklad och järn. För att öka tillgängligheten och dämpa tanninerna har vinproduktionen moderniserats till att tämja vinet (ibland nästan för hårt) i strävan att vinerna ska kunna drickas unga. Men detta gäller förstås inte alla producenter. Unga tanninstinna viner kan rundas av fint efter några års lagring. Vartefter det mognar drar färgen mot mahogny, frukten blir mer dämpad, mer mot mörka mogna/torkade plommon och tanninerna integreras och ger bättre balans med resten av vinet. Vinet får även dofter av tjära, jordighet och mer choklad.

Övrigt

Man pratar om tre huvudsakliga biotyper av aglianico; Taurasi, Taburno och Vulture. Taurasi biotypen har mer sammanhållande cylindriska eller koniska klasar och mindre druvor än del Vulture och Taburno biotyperna samt mer utsatt för millerandage och är något mindre kraftfullt. Taburno biotypen, har större klasar och druvorna ändrar färg senare än de andra två, men trots detta mognar den tidigare. De har också generellt något glesare klasar. Detta visar sig typiskt när vinrankan får anstränga sig för att hitta vatten och näring. Vid god tillgång av de båda komponenterna blir klasarna tätare med större druvor.

Bedömda viner

Gå till Vinlocus för att se fler viner